Allt såg perfekt ut. Kandidaten hade en gedigen utbildning, en imponerande karriär och ett CV som kunde få vilken rekryterare som helst att jubla. Vår kund var redo att anställa honom – tills vi granskade hans bakgrund. Då föll fasaden ihop som ett korthus.

Detta hände för en kort tid sedan hos en av våra nyare kunder – ett företag med begränsad erfarenhet av bakgrundskontroller. De hade bara genomfört ett fåtal tidigare, och i det här fallet hade ett bolag som tillhörde kunden rekommenderat en kandidat.

Mannen var i fyrtioårsåldern och hade – på pappret – flera examina från några av Sveriges mest prestigefyllda universitet. Dessutom angavs en längre anställning på ett välkänt företag. Hans erfarenhet stämde perfekt med det vår kund sökte. Men när vi började titta närmare på detaljerna blev vi snabbt misstänksamma: inget av universiteten hade hört talas om honom. Intygen han skickat in? Förfalskade. Den imponerande jobbhistoriken? Påhittad.

När vi genomför en CV-verifiering börjar vi alltid med att kontrollera den högsta avslutade utbildningen. Redan här uppstod frågetecken: kandidaten hade angett en dubbelexamen – inom två helt olika inriktningar. Vi kontaktade universitetet för att reda ut hur det gick ihop. Svaret? Det gjorde det inte. Den kombinationen av examen var inte möjlig, och universitetet hade ingen registrerad student med det namnet eller personnumret.

Nu ska det sägas att sådana fel ibland kan bero på t.ex. felskrivna personnummer. Därför dubbelkollar vi alltid informationen innan vi flaggar något. Men inte ens efter noggrann genomgång kunde universitetet hitta honom. De föreslog att vi skulle be kandidaten skicka in sina intyg.

Innan vi gick vidare med det valde vi att även kontakta de andra universitet som nämndes i CV:t. På det ena hade han faktiskt varit antagen – dock till en helt annan utbildning än den han uppgett – och hade tagit exakt noll poäng. Det andra universitetet kunde inte hitta honom alls.

Sagt och gjort. Vi informerade vår kund om läget och frågade dem om de tyckte att det kunde vara relevant att be kandidaten om intygen direkt. De tyckte att det var en god idé.
När så intygen från kandidaten dök upp granskade vi dem i samråd med det första universitetet. Det visade sig att dokumenten var falska – någon annans examensbevis hade manipulerats, där namn och personnummer klippts in.

Och det slutade inte där. Vi kontaktade även en av de arbetsgivare kandidaten uppgett i sitt CV – där han påstått sig ha jobbat i över fem år. Svaret vi fick var kort men oroväckande:
”Han har jobbat här, men bara under en mycket kort tid – och han hann ställa till med en hel del.”

Det blev tydligt att detta inte rörde sig om en enstaka överdrift. Det var ett systematiskt och medvetet bedrägeri.

Vad hade hänt om han fått jobbet? Han skulle ha fått tillgång till känslig information och kunnat fatta beslut som påverkar både kollegor, kunder och verksamhetens framtid – allt baserat på en lögn. Företaget hade riskerat sitt rykte, och i värsta fall en medial skandal.

Tyvärr är ”CV-svindlaren” inte ett unikt fall. Vi har sett flera liknande ärenden. I höstas avslöjade dessutom Kalla Fakta hur även politiker skarvat med sina meriter. Att ”piffa upp” sitt CV kanske verkar harmlöst – men konsekvenserna kan bli mycket allvarliga.

👉 Sensmoralen? En CV-verifiering borde vara en självklar del av varje bakgrundskontroll. Den kan vara skillnaden mellan att anställa en stjärna – och att anställa en bedragare.