Marianne Peterson, rekryteringsansvarig för redaktionell personal på Schibsted, om hur bakgrundskontroller är en viktig del av ett omfattande säkerhetsarbete.

Marianne Peterson är inte ny i gamet inom rekrytering – sedan 1992 har hon, i olika roller, arbetat med tillsättningar inom Schibsted-gruppen. I sin nuvarande roll har hon ett övergripande ansvar över redaktionella rekryteringar och anställer journalister inom alla områden.

Under sina år har Marianne följt mediebranschens digitalisering från insidan. Från den manuellt framtagna pappersutgåvan till de tidiga digitala utgåvorna och de förändrade metoder de förde med sig – vidare till dagens, lika konstant föränderliga medielandskap. Hon beskriver hur samtliga texter skrevs på skrivmaskin av journalisterna, som sedan lämnade sina ark till tidningens grafiker.

I sakens natur låg att det inte gick att göra ändringar när tidningen sedan gått i tryck, varför ett led av korrekturläsare såg till att minimera antalet fel. Både grafiker och korrekturläsare är yrkeskategorier som ströks från produktionsledet tidigt, till förmån för digitala motsvarigheter.

Den första digitala rekryteringsprocessen

Rekryteringsprocessen var betydligt mer manuell, även den. Marianne minns hur tidskrävande och omständlig kommunikationen kunde vara.

– Ansökningarna trillade in genom brevlådan på den tiden – det var en hel del papper. På den tiden fanns det dessutom oändligt många fler journalister än idag. Vi öppnade högar med post och skrev på kuverten vad de innehöll. Intervjun bokades sedan in på telefon, men det var inte alltid lätt att nå kandidaterna under dagtid på deras fasta hemtelefoner. I bästa fall hade de telefonsvarare, men trots det gick det ibland veckor innan man fick tag på dem. Då kunde de ha varit på semester, på långresa utan möjlighet att lyssna av.

Marianne såg tidigt hur rekryteringsprocessen kunde effektiviseras genom digitalisering. Hon var en av de första – kanske först – som bad kandidaterna att ansöka via mail.

– Jag har sparat några av de allra första, från ‘98. Folk var inte vana vid det och tyckte att det var lite konstigt; det blev en del roliga situationer. En journalist skickade in ansökan via sin mammas mailkonto, hon hade inget eget. En annan hade en mailadress som hette pussigull. När han började hos oss fick han såklart en mer professionell jobbadress, skrattar Marianne. Rent tekniskt var det en ganska klumpig och tafflande tid, men det rätade upp sig ganska snabbt.

Ett mediehus med hög säkerhetsnivå

Som ett av Sveriges största mediehus håller Schibsted en högre säkerhetsnivå än de allra flesta företag. Marianne kan inte kommentera säkerhetsfrågor, förutom en: Bakgrundskontrollprocessen – en rutin som införts vid varje rekrytering.

– Den nutida utvecklingen har gjort att vi har behövt kliva upp ett säkerhetssteg. Vi anställer många vikarier, men såklart även fastanställda. Alla granskas idag. Förut handlade rekrytering mest om att säkerställa att vi anställde kompetenta och bra människor, numera är säkerhetsaspekten lika viktig.

Utan att gå in på några detaljer beskriver hon det massiva, löpande arbete som säkerhetsavdelningen står för.

– För oss handlar allt om att behålla säkerheten i huset. Bakgrundskontroller är för oss ett sätt att stämma i bäcken, att förekomma.

Fantasin vässas när problem måste lösas

Som flera andra branscher har mediebranschen ett rykte om sig att vara snabbfotad. Marianne beskriver hur detta till viss del stämmer, men samtidigt är en överdriven bild.

– Det finns en underbar glamour kring hur bråttom det är i nyhetsvärlden. Man kan tro att det handlar om en intensivvårdsavdelning, liv och död, men de flesta journalister överlever en stor nyhetsrapportering. Media har egentligen bara krav på snabbhet just när en stor nyhetssituation uppstår. Gigantiska, extraordinära nyhetshändelser sker sällan och blir lösta på helt andra sätt. Min åsikt har alltid varit att fantasin vässas när problem måste lösas.

Hon minns hur terrorattentaten på Utøya och Drottninggatan fick den ordinarie personalen att mobilisera sig.

– De båda attentaten skedde mitt i sommaren, vi hade nästan ingen ordinarie personal på plats. In kliver kolleger från semester och löser situationen ihop med de som redan var på plats. Det är ett bra bevis på att det inte behöver handla om att ta in en ny människa, det finns många personer som redan jobbar i huset som kan rycka in. Våra anställda är långt ifrån handfallna. På så vis behåller vi säkerheten intakt under en stor rapportering – alla är bakgrundskontrollerade sedan länge.

Bakgrundskontroller är en säkerhetsfråga

Oavsett branschtillhörighet har hon ett råd att ge andra som står inför att införa en policy för bakgrundskontroller.

– När det kommer till bakgrundskontroller och tidsaspekten handlar det om acceptans. En kontroll kan ibland ta fem dagar eftersom våra kandidater granskas så utförligt. Även om kandidaten verkligen behövs på en gång finns det alltid lösningar. Jag möts av stor förståelse så länge jag förklarar varför vi får lov att vänta några dagar på att kandidaten kan börja. Säkerheten i huset går före allt, det håller alla med om.

Att kontrollerna behövs är hon övertygad om.

– Jag minns en kandidat som, innan vi införde rutinen, hade uppgivit ett felaktigt personnummer. Det är tur att vi hade något sorts skyddsnät redan då, för jag var nära att anställa honom. Tack och lov hade vi en funktion i programmet där vi skrev kontrakten – med fel personnummer kunde inte avtalet färdigställas. När jag ringde upp kandidaten och sa att han måste ha sagt fel personnummer la han på luren direkt. Hade systemet inte stoppat skulle han ha kommit in i huset på falsk identitet. Där var jag hjälpt av en, mycket enkel form av en, bakgrundskontroll, avslutar Marianne.