Om SMOB:s och Acta Publicas rapport ”Förtroendevalda företagare” – och om varför insynen i vem som har makt vilar på en juridisk grund som håller på att ge vika.
Två granskningar den här hösten handlar om helt olika saker och säger ändå samma sak.
Den ena är SMOB:s och Acta Publicas kartläggning av förtroendevaldas bolagsengagemang. 1 080 bolag där lokalpolitiker, eller någon skriven på samma adress, haft privata ekonomiska intressen samtidigt som bolaget fakturerat just den kommun eller region där politikern har sitt uppdrag. 3,7 miljarder kronor mellan 2022 och 2024, spritt över 232 kommuner och 19 regioner. I 361 av bolagen finns minst en företrädare dömd för ekonomisk brottslighet. I 71 finns företrädare med kopplingar till organiserad brottslighet.
Den andra är Sveriges Radios Kaliber. I granskningen ”Med makt att döma” gick redaktionen igenom domar från 2021 till 2025 och hittade 43 nämndemän och fem juristdomare som begick brott medan de själva satt och dömde andra. Brotten sträcker sig från rattfylleri och bedrägeri till grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och barnpornografibrott. Att fynden är spridda över nästan samtliga riksdagspartier är i sammanhanget den minst intressanta uppgiften. Det säger något om systemet, inte om partierna.
Det gemensamma är alltså inte fynden. Det är metoden.
Granskningen sker utanför de institutioner som ansvarar för den
Båda kartläggningarna gjordes utifrån. Av en journalistredaktion och av en oberoende granskningsbyrå på uppdrag av ett forskningsprogram. Ingen av dem gjordes av den funktion som faktiskt bär ansvaret för kontrollen.
Det finns ungefär 8 500 nämndemän i svenska domstolar. De nomineras av partierna och väljs av kommun- och regionfullmäktige, men det är domstolarna som ska kontrollera behörighet och lämplighet, både vid tillträdet och löpande under den fyraåriga mandatperioden. Riksrevisionen inledde i februari en granskning av precis den frågan. Riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg formulerade den rakt: man vill ta reda på om domstolarna löpande kontrollerar nämndemännens lämplighet. Rapporten planeras till oktober.
Att frågan behöver ställas är i sig ett svar.
Samma mönster på den kommunala sidan. Acta Publica är noga med att inte kalla sina fynd korruption, och den distinktionen förtjänar respekt. Men rapporten beskriver något som på sitt sätt är mer besvärande: att materialet är ofullständigt därför att det inte går att komma åt. Fakturadata saknas för stora delar av perioden eftersom kommuner nekar utlämnande med hänvisning till sekretess. Bara omkring 60 procent av upphandlingarna efterannonseras. En växande andel av inköpen sker genom kommunala och regionala bolag som varken omfattas av kommunallagens jävsregler eller finns samlade i något heltäckande register. Rapportförfattarna kallar själva sina siffror lägstanivåer.
Med andra ord: det vi vet är inte resultatet av en kontroll. Det är resultatet av vad två redaktioner orkade gräva fram ur ett material som inte var byggt för att granskas.
Det är en skör ordning. Journalistik är oregelbunden till sin natur, den återkommer inte var artonde månad för att se om något förändrats, och den skalar inte. En rättsstat kan inte ha slumpen som kontrollfunktion.
Två rörelser åt olika håll
Här blir det strategiskt intressant, för Sverige rör sig just nu i två riktningar samtidigt.
Kontrollplikten breddas. Den 1 mars i år trädde utvidgade regler i kraft som ger kommuner rätt att kontrollera belastnings- och misstankeregister inför fler anställningar, bland annat i ledande befattningar, uttryckligen med infiltration som motiv. Den 1 augusti infördes brottet missbruk av offentlig ställning. En samlad korruptionslagstiftning föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. Domstolsverket har sedan tidigare begärt utökade möjligheter till registerkontroll för att skydda domstolarna mot otillåten påverkan.
Samtidigt krymper den rättsliga grunden för själva datatillgången. Högsta domstolen prövade 2024 frågan om utlämnande ur rättsdatabaser. Den 9 juli i år slog EU-domstolen fast i Lexbasemålet att ett utgivningsbevis inte i sig undantar en verksamhet från dataskyddsförordningen, och att kommersiell tillhandahållning av domar inte utan vidare är journalistisk behandling. Regeringens utredning om personuppgiftsbehandling och rättsdata, Dir. 2025:83, ska redovisas först i mars 2027.
Det ger en period på minst arton månader där skyldigheten att kontrollera är större än någonsin och verktygen samtidigt är mer osäkra än på tjugo år. Det är inte en teoretisk lucka. Det är den period vi befinner oss i nu.
Vad rättssäker tillgång faktiskt betyder
Debatten har en tendens att kollapsa i två positioner: antingen ska uppgifter om domar vara fritt tillgängliga, eller så ska de inte vara tillgängliga alls. Båda leder fel. Fri tillgång ger den sortering av människor som integritetsskyddet finns till för att förhindra. Ingen tillgång ger den blindhet som de två granskningarna just har illustrerat.
Den tredje vägen är inte komplicerad att beskriva, bara politiskt obekväm att bygga: reglera tillgången i stället för att antingen öppna eller stänga den. Konkret innebär det fyra saker. Att aktörerna auktoriseras, så att den som hanterar rättsdata har prövats, står under tillsyn och kan förlora rätten. Att databaserna certifieras, med krav på källa, aktualitet, gallring och spårbarhet. Att ändamålen pekas ut i lag, så att en kontroll inför en skyddsvärd befattning behandlas annorlunda än nyfikenhet. Och att den enskilde har reella rättigheter: att veta att en kontroll görs, att se vad den grundas på och att kunna bestrida den.
Det är också den ordning som gör granskning möjlig utan att göra den godtycklig. Poängen med auktorisation är inte att fler ska få se mer. Poängen är att den som ser något ska kunna hållas ansvarig för hur det används.
Att det går att göra redan i dag
Under tiden lagstiftaren utreder finns en risk att offentliga arbetsgivare läser osäkerheten som ett skäl att avvakta. Det är fel slutsats, och Botkyrka kommun är beviset.
Kommunen drev mellan januari 2024 och april 2026 ett pilotprojekt med bakgrundskontroller vid nyanställning inom utbildnings-, social- och kultur- och fritidsförvaltningen, samt för ledande befattningar med ekonomiskt ansvar. 2 483 kontroller genomfördes. 49 personer nekades anställning. Efter piloten fattade kommunstyrelsen beslut om att införa kontroller i samtliga förvaltningar.
Det tog mer än tre år. Inte för att juridiken var omöjlig, utan för att den krävde arbete: förankring, ändamålsbestämning, avvägning mot integritetsintresset, fackliga samtal och rutiner som håller. Botkyrka gjorde det arbetet inom gällande rätt. Det gick.
Skillnaden mellan Botkyrka och de flesta andra kommuner är inte rättsläget. Det är att någon tog beslutet.
Fem strategiska slutsatser
1. Granskning måste flyttas från journalistik till institutionell rutin.
Att två redaktioner hittar det som ansvariga myndigheter inte hittar är inte en framgång för öppenheten, det är ett kvitto på att kontrollen inte är byggd som en funktion. Det som behövs är återkommande, dokumenterade kontroller med utpekat ansvar – inte fler avslöjanden.
2. Reglera tillgången, inte bara användningen.
Auktorisation av aktörer och certifiering av databaser är den enda modell som samtidigt skyddar den enskilde och bevarar samhällets förmåga att se risk. Utredningen enligt Dir. 2025:83 redovisas i mars 2027. Frågan om vad som ska gälla under tiden är obesvarad – och den är den mest brådskande.
3. De strukturella blinda fläckarna följer ett mönster: makt utan anställningsförhållande.
Förtroendevalda, nämndemän, styrelseledamöter i kommunala bolag. Alla utövar offentlig makt. Ingen av dem omfattas av de kontrollstrukturer som byggts för anställda. Det är där risken samlas, och det är där regelverket är tunnast.
4. Kontroll vid tillträde räcker inte. Mandatperioder löper i fyra år, ramavtal i upp till fyra. Ägarbilder, styrelser, betalningsanmärkningar och domar förändras snabbare än så. Både nämndemannafallen och leverantörsfynden i SMOB-rapporten handlar om personer som passerade en ingångskontroll. Löpande uppföljning under mandat- och avtalstid måste bli rutin med utpekat ansvar, inte en ambition i ett policydokument.
5. Avvakta inte på lagstiftaren.
Det finns rättsligt utrymme att agera i dag, och det utrymmet används av alldeles för få. Den kommun som börjar nu bygger dessutom den erfarenhet och de rutiner som gör den redo när regelverket väl landar. Den som väntar till 2027 börjar då på noll.
